Torsdagsglaset Il Cenerino – när lambrusco blir seriöst

Il Cenerino 2023 – ett torrt, naturligt mousserande rödvin från Emilia-Romagna

Lambrusco har gått från att vara ett av vinvärldens största missförstånd till att bli en av dess mest spännande revival stories. Från söta industriviner till torra, levande och terroirdrivna uttryck – där den mörkare stilen, som i Il Cenerino visar en helt annan sida – strukturerad, jordig och nästan brutalt ärlig. Och jag är fullständigt kär i denna stilen. Il Cenerino 2023 från Podere Cervarola är inte här för att vara charmigt eller lätt. Det är här för att rätta till ett missförstånd.

Bakom flaskan står Andrea Della Casa en del av den nya generationen vinmakare i Emilia-Romagna som har tröttnat på att se sin region reduceras till söta, massproducerade bubblor. Istället arbetar han småskaligt, ekologiskt och med minimal intervention – spontanjäsning, inga genvägar, och refermentering på flaska enligt metodo ancestrale. Hans viner görs ofta enligt metodo ancestrale, där andrajäsningen sker på flaska utan filtrering, vilket ger levande, lätt rustika uttryck med både struktur och energi. Della Casas filosofi handlar mindre om perfektion och mer om autenticitet och visar upp en elegant lambrusco som bryter med den industriella bilden av stilen och istället visar dess djup, komplexitet och tydliga ursprung.

Här jobbar vinmakaren Andrea Della Casa med ett nästan kompromisslöst fokus- tillbaka till rötterna. Småskaligt, ekologiskt, inga genvägar. Handskörd, spontanjäsning med naturliga jäststammar och refermentering på flaska enligt metodo ancestrale – alltså innan champagne ens var en grej. Det betyder att vinet får leva sitt eget liv med jästfällning kvar och utan kosmetiska ingrepp. Och det märks. Det är frizzante med ryggrad. I glaset är det mörkt, nästan bläckigt. Mörka bär – björnbär, blåbär – men också något annat som jord, jäst, en lätt animalisk ton. Moussen är mjuk och tanninerna finns här lätt bakom och ger struktur, ett grepp som påminner dig om att det här faktiskt är ett rödvin – bara med puls.

För att förstå varför det här känns så speciellt behöver man förstå lambrusco. Det här är ett av världens äldsta vinuttryck, rotat i Emilia-Romagnas jord sedan romartiden. Ursprungligen var det torrt, rustikt och gjort för mat – vin som skar genom fett, salt och långkok. Men någonstans längs vägen tappades riktningen. Under 70- och 80-talet blev lambrusco en exportmaskin – blev söt, enkel och producerad i enorma volymer. Ett vin som sålde – men som glömde bort sig själv.

Det är därifrån vi har fördomen. Det som hänt de senaste åren är inget mindre än en renässans. Producenter som Della Casa har gått tillbaka till rötterna med sina torra viner, lokala druvsorter och metoder som låter platsen tala. Lambrusco har lämnat industrin och hittat hem i naturvinsvärlden – där det äntligen får vara komplext, oförutsägbart och levande igen. Och kanske är det just i den mörkare stilen som allt landar. Här finns ett djup som många inte förknippar med bubbel med tanniner, struktur, ett jordigt allvar. Det är inte längre “glou-glou” – det är Emilia i koncentrat. Ett vin som både kan vara törstsläckande och tankeväckande, ofta i samma klunk. Il Cenerino är exakt det. Inte polerat, inte tillrättalagt – utan rått, energiskt och fullständigt närvarande.

Kort sagt – lambrusco är inte längre “pizza-vin” – det är ett terroirvin med bubblor. Det är något med balansen här – mellan lekfullhet och allvar. Du kan öppna den spontant, men du får ändå något att tänka på. Det är ett vin som funkar lätt kylt en varm kväll men också vördigt fin till mat. 

2010–nu – renässansen

Det som hänt de senaste 10–15 åren är nästan en total omprogrammering av vad lambrusco är. En ny generation producenter – som exempelvis Andrea Della Casa – har gjort tre avgörande saker, 

Gått tillbaka till torr stil (secco) Lambrusco är återigen stramt, friskt och ibland nästan bittert i avslutet – precis som förr. Börjat jobba med terroir och enskilda druvor Istället för bulk-blends lyfter man specifika sorter som – Grasparossa → mörk, tanninrik, djup, Sorbara → ljusare, syrlig, floral.

Återupplivat metodo ancestrale
Alltså flaskjäsning med fällning kvar → mer textur, mer liv, mer “funk”. Resultatet blir ett Lambrusco som gått från industriprodukt till naturvinsfavorit. Den mörka sidan – där magin händer. Den mörkare stilen (typ Grasparossa-baserad) är något helt annat än vad folk förväntar sig, djup färg, nästan bläckig, tanninstruktur (ja, i ett bubbelvin!) – mörka bär + jord + ibland lite animaliskt.

Nu blev torsdagsglaset ett fredagsglas men det är så mycket kul som händer så här bakom kulisserna så ibland är ambitionen stor men tiden den ryms i så knapp. Nästa gång berättar jag mer om Mat & vinklubben som startar till hösten, mer snart ..

Njut av den underbara våren. Med kärlek, the grape journal.